moviestar

Titel: Smokin' Aces

Prod. År: 2006

Regi: Joe Carnahan

Skådespelare: Jeremy Piven, Ben Affleck, Andy Garcia, Ray Liotta.

Joe Carnahans Smokin' Aces är en orgie i blod, överdrivet våld och brutalitet, där folk faller offer för motorsågar, världens största snipergevär, svärd och pistoler, och det finns helt enkelt ingen hejd på hur överjävligt många kulor en kontraktsmördare och en FBI-agent kan trycka in i varandra under en hissfärd - och ändå bara vara halvdöda när hissdörrarna öppnas.

   Ovan nämnda regissör är även manusförfattare till denna film, och man får lov att beundra karlns ambitiösa arbete med att trycka in så många karaktärer i en och samma rulle. Att dessutom så många kända namn medverkar i mer eller mindre omfattande roller är också aktningsvärt. Eller vad sägs om eminenta och underhållande Jeremy Piven, Ray Liotta, Ben Affleck (roligare än det låter) och Andy Garcia.

Buddy "Aces" Israel (Piven) är en illusionist och korthaj som kommer upp sig i maffiakretsar. När han anar trubbel är han inte sen med att tjalla på hela ligan för att själv klara sig själv, placeras i vittnesskyddsprogram och barrikaderar sig på ett hotell vid Lake Tahoe där han lever lyxliv med knark, horor och ännu mera knark.

   Men att gola ner maffian är aldrig bra. Ett kontrakt utfärdas på Israels huvud (eller snarare på hans hjärta) vilket leder till en kapplöning bland en samling yrkesmördare som alla vill ha blodspengarna. En nynazitrio, en master of disguises och en tjejduo med Alicia Keys i spetsen. Den annars råtråkige Ben Affleck spelar Jack Dupree står som boss för en desorienterad trio som ganska snart faller för nazibrödraskapets smattrande pipor, men gör under sin halvtimme en lagom färgstark rolltolkning som tillför en i sammanhanget relativt jordnära nyans av en film som i mångt och mycket är en färgkavalkad som överglänser de flesta nyårsfyrverkerier.

   Glänser gör Jeremy Piven, som tagit adhd-inslagen i Entourage-karaktären Ari och förenat dessa med en gangster-wannabes osunda leverne och råa inställning till människor och underhuggare. Han fungerar som filmens röda tråd, men fokus flyttas konstant och spelrummet för abnorma, nästan groteska karaktärer blir alldeles för litet. Detta gör att filmen snart känns oregerlig och rörig.

Med en estetik som är som hämtad ur Tarantinos jaktmarker är det svårt att inte charma popcorn-publiken, och hårdföra, överdrivna karaktärer passar som sig bör in i gangstersammanhang.

   Men det blir alldeles för mycket. När allting uppdagas läggs en twist på som faktiskt helt kunde lämnats utanför. Manusmässigt finns egentligen ingenting att klaga på, men allt känns ihoptryckt och påstressat. En halvtimme längre hade kanske gjort sitt, men för att gulla med den breda massan är formatet kort och intensivt, och på det faller manuset.

Ett stort plus för estetiken som sagt, som är glättigt snygg och sprakande. Till skillnad från Tony Scotts Domino (2005) balanserar Joe Carnahan på en tunn fin linje mellan skönhet och åksjuka. Och där Domino fick mig att må illa småler jag istället åt Smokin' Aces snygga element.

A.N.

24 okt -07