moviestar

Titel : The Bourne Identity

Prod.År: 2002

Regi: Doug Liman

Skådespelare: Matt Damon, Franka Potente, Clive Owen, Brian Cox

Betyg: 7/10

Vem har inte vaknat upp på en östeuropeisk fiskebåt utan att veta hur man hamnade där? Men Matt Damons upplevelse är sju resor värre. Han vet inte ens vem han är. Dessutom har någon haft mage att skjuta honom i ryggen.

   Han går i land för att ta reda på mer om sig själv med de få ledtrådar han har - och hamnar genast i trubbel. Ofrivilligt drar han med sig en kvinna vid namn Marie in i det kaos som förestår. Att Jason Bourne, som visar sig vara hans namn, lever kommer inte som en god nyhet för någon, allra minst för CIA. En kapplöpning inleds där alla har Bourne som gemensamt mål.

Matt Damon är mycket bra i rollen som mannen utan minne, Jason Bourne. Hans frustration över att inte veta vem han är framgår tydligt och på ett sätt som övertygar. Dessutom gestaltar han rädslan över att vara någonting han inte vill vara på ett högst gripande vis. Matt Damon levererar, precis som vi förväntar oss av honom. I rollen som Marie ser vi Franka Potente som gjorde sig ett namn i Tom Tykwers Spring Lola för nära ett decennium sedan. Även hon ger rollbesättarna all heder filmen igenom.

   Antagonisten Chris Cooper är också en hederlig leverantör av skådespeleri. I The Bourne Identity är han lagom och ljummen och gör sitt jobb utan vidare krusiduller. Clive Owen spelar en av CIA-agenterna som ger sig efter Bourne, och gör det lilla utrymmet till trots en fantastisk prestation.

Fina betyg såhär långt, men tyvärr är manuset inte vad det kunnat vara. Det är inte dåligt, men heller inte extraordinärt. Filmen baserar sig på en roman av Robert Ludlum, men jag har svårt att avgöra om det är grundstoryn som inte håller måttet eller om det är själva adaptionen till filmen som medium. Det finns inget direkt att klaga på, men det kunde varit mer spännande än såhär. Problematiken med amnesin kunde ha utvecklats, men lämnas ganska snart.

A.N.
4 nov - 07

Titel: The Bourne Supremacy

Prod. År: 2004

Regi: Paul Greengrass

Skådespelare: Matt Damon, Brian Cox, Julia Stiles, Joan Allen

Betyg: 5/10

När eftertexterna började rulla på den första filmen om Jason Bourne kunde man lätt få för sig att den forne agenten skulle få leva lycklig i alla sina dar tillsammans med Marie. Men ack så tokigt det kan bli. Bourne lever ett stilla liv i Indien då han plötsligt upptäcker att han inte är så säker som han först trodde. Han och Marie försöker fly, men hon blir skjuten och Bourne ger sig själv iväg på en resa som är tänkt att berätta mer om honom själv och hans liv.

   The Bourne Identity är på ett sätt en fulländning. En början, mitt och slut presenteras och saker och ting faller på plats. Film nummer två i trilogin är mer av en diffus karaktär och är lite svårare att sätta fingret på. Den känns mer som ett komplement än en film vars funktion är att binda samman del 1 och 3, vilket den också gör.

Damon är fortfarande duktig och genuin i sitt skådespel. Inget nytt under solen.

A.N.
4 nov - 07

Titel: The Bourne Ultimatum

Prod. År: 2007

Regi: Paul Greengrass

Skådespelare: Matt Damon, Julia Stiles, Joan Allen, Albert Finney

I den tredje och än så länge (hoppet är det sista som överger) sista delen i Bourne-sagan finner vi en desillusionerad Jason Bourne som inte har mycket mer att leva för än att sätta dit dem som en gång skapat honom och gjort honom till den mördarmaskin han avskyr. Han är skärpt och kall och använder hatet som drivkraft för att komma närmare fienden. Hela tiden, faktiskt hela trilogin igenom, plågas Bourne av sina inre kval och den frustration han känner över att inte känna igen sig själv i de fakta han lyckas ta reda på om sig själv. Att beröva någon annan människa livet är ingenting som en stenhård agent får ha några bekymmer med, men Bourne lider verkligen av att ha gjort sig skyldig till detta, oavsett på vems begäran. Vi kan väl med detta i åtanke anta att Robert Ludlums litterära förlaga till filmen till viss del är inspirerad av Ian Flemings böcker om Bond. Och detta är inte den enda likheten agenterna emellan.

   Bourne är allting Bond borde vara, dock utan de gentlemannamässiga dragen och skämtsamheten. Våldet är brutalt men häftigt, realistiskt och nyanserat. I biljakterna går bilar sönder, och det gör ont att frontalkrocka. Och när det viner kulor runtomkring är det inte särskilt smart att kuta som en idiot på öppen gata. Detta är bara några av de premisser som skapar den på något vis jordnära och högst realistiska tonen i Bourne-trilogin. De matta färgerna och skakiga kameran tillför också sitt.

   Förutom ovanstående likheter har filmerna också gemensamt att geografin inte utgör något hinder. På samma sätt som Bond besöker alla möjliga världsdelar under loppet av filmens två timmar harvar Bourne omkring i flera olika miljöer.

Damon skiner, likaså Julia Stiles i rollen som den kvinnliga motparten Nicky Parsons. Även Albert Finney är med på ett hörn i The Bourne Ultimatum.

   Den tredje filmen är ett värdigt avslut på trilogin, och manuset känns här otroligt genomarbetat. Det som lämnas osagt i The Bourne Supremacy blir här förklarat men filmen är i sig själv lika mycket en helhet som en del i den stora berättelsen.

A.N.

4 nov -07

Titel: Jeckyll

Prod. År: 2007

Regi: Douglas Mackinnon & Matt Lipsey

Skådespelare: James Nesbitt, Gina Bellman, Denis Lawson

Betyg: 8/10

I den BBC-produktionen Jeckyll gör James Nesbitt en strålande insats i rollen som Dr. Tom Jackman och dennes mörkare sida, Mr Hyde. Denna dubbla karaktär borde vara många skådespelares våta dröm, och medan vi i Sverige tillsätter Mikael Samuelsson i musikalversionens huvudroll plockar BBC fram en av Storbritanniens främsta film- och tv-aktörer. James Nesbitt är känd sedan hans medverkan i såväl komedidramaserien Kalla Fötter som hyllade Bloody Sunday.

   Nesbitt överagerar och dramatiserar och bjuder på svart komik när den är som bäst. This I Like.

Manuset har dock sina brister, och i slutändan blir man minst sagt förvirrad. Det är synd, då miniserien annars är snudd på mästerlig. Regissörerna Douglas Mackinnon Matt Lipsey (regissör för Little Britain) förtjänar all heder då de numera har en snygg, smart och fantastiskt underhållande serie på sitt samvete.

   Robert Louis Stevenson skulle varit stolt över att se sin roman i denna tappning.

A.N.

3 nov -07

HBO (Home Box Office) har varit ledande inom tv-serier i många år nu. Fängelseserien Oz drogs igång 1997 och fångade både publikens och kritikernas upmärksamhet. Sedan dess har tv-bolaget fullkomligt spottat ur sig produktioner, utan att egentligen göra avkall på dess kvalitet. Sex and the city (1998-2004) blev en stor succé, vilket man naturligtvis spann vidare på. Tenacious D (1999) nådde kultstatus i vissa kretsar och samma år började även mäktiga The Sopranos (1999-2007) sändas. Simma lungt, Larry! kom året därpå och 2001 gjorde även BBC-samarbetet Band of Brothers och den rakt igenom kritikerrosade Six Feet Under (2001-2005) succé.

   Deadwood (2004-2006), Big Love (2006-), , Rome och Extras (även dessa i samarbete med BBC, 2005-) och hyllade metaserien Entourage (2004-) är andra exempel på tv-bolagets satsningar.

A.N.
27 okt - 07

Titel: Heroes (Säsong 1)
Prod. År: 2006
Regi: Tim Kring
Skådespelare: Milo Ventimiglia, Hayden Panettiere, Zachary Quinto, Masi Oka.

Vem påstod att människan skulle vara någon form av fulländning? Vad är det som gör att vi har fått för oss att evolutionen skulle ha avstannat bara för att vi nått en dräglig nivå av intelligens? Jag menar, hur smarta kan vi vara då vi står inför ett miljöpolitiskt självmord och ändå fortsätter i samma destruktiva anda?

I den Amerikanska NBC-serien Heroes möter vi en samling människor som fått speciella gåvor; egenskaper som annars bara finns hos superhjältar. Cheerleadern Claire kan läka sig själv, heroinisten och konstnären Isaac kan måla framtiden, polisen Matt är tankeläsare, politikern Nathan är "the flying man" och Hiro kan böja tid och rum. Tillsammans med ett gäng andra som också begåvats med olika förmågor ingår de i ett försök att rädda New York från total förödelse efter vad som verkar vara en atombomb, och sedemera jorden från dess undergång.

   Karaktärerna är många. Lite FÖR många. Dessutom ges inga tydliga förklaringar varför de fått sina speciella förmågor och varför alla dessa skiljer sig från varandra.

   Peter Petrelli, "the flying mans" yngre bror, är seriens medelpunkt. Han har till att börja med ingen särskild egenskap, men upptäcker snart att han kan kopiera andras. En annan avgörande karaktär är Sylar, en nobody som får för sig att stjäla andras förmågor genom att ha ihjäl dem. Han reser land och rike runt och mördar en efter en av dessa supermänniskor och blir och med det hela tiden allt starkare.

   Claire Bennet kan inte berätta något för sina föräldrar, knappt ens för någon. Men även hennes far visar sig vara inblandad. Noah Bennet arbetar för att kartlägga och bura in dessa karaktärer. Forskaren Mohinder reser till New York för att ta vid där hans far blev avbruten i sitt arbete. Också han vill kartlägga hjältarna, men den information som han erhållit efter faderns bortgång visar sig vara någonting som både Sylar och Noah Bennet vill åt.

Låter det förvirrande? Det är bara förnamnet.

Tim Kring, seriens skapare, har tidigare gjort serier som Providence och Jordan, rättsläkare. I och med Heroes har han gått långt ifrån sina forna ämnesområden och gjort sitt bästa för att göra en enhetlig och sammanhållen historia. Tyvärr står serien och faller just på grund av att det stundtals blir aningen för rörigt och osammanhängande.

   Estetiskt är detta en riktig pärla. En slags serietidningsvärld träder fram och ger med skarp kontrast i färgerna och det tydliga scenografiska berättarspråket på så sätt ett eget universum åt karaktärerna. Konstnären Isaacs framtidsskildringar ser ut att vara förstorade serietidningsrutor och han frilansar också som, just det, serietidningstecknare.

   Kärntruppen av karaktärerna är ofta gediget utagerade och fungerar bra tillsammans i all sin olikhet. Dock kryllar det av mindre etablerade personer, vilket skapar distraktion.

   Peter Petrelli (Milo Ventimiglia) är en paranoid och tyngd Peter Parker, genomsnäll och välmenande. Isaac Mendez (Santiago Cabrera) har också en nyanserad roll som är rädd för sin förmåga. Claire Bennet (Hayden Panettiere) förenar tonårens övriga önskan om att passa in med sin "freak show" som hon kallar det. Skarpsinnigt drag av Tim Kring får man lov att tillstå.

   Vissa av skådespelarinsatserna är kanon, andra är rent av usla. Synd på så fina ambitioner. 

Även om det inte blir något toppbetyg för första säsongen av Heroes är det skönt att det inte längre bara är HBO som satsar på stora produktioner med hög kvalitet.

"Save the cheerleader, save the world!"

A.N.

27 okt - 07

Titel: Batman Begins

Prod. År: 2005

Regi: Christopher Nolan

Skådespelare: Christian Bale, Katie Holmes, Cillian Murphy, Michael Caine, Gary Oldman, Liam Neeson.

Betyg: 9/10

Vi lever i förändringens tider. James Bond har gått från gentleman till stenhård actionhunk, Ben Affleck börjar göra bra ifrån sig och Stålmannen behöver sjukhusvård. Nu dröjer det väl inte länge förrän Bruce Willis släpper en skiva också.

   Christopher Nolan drog ögonen till sig redan för sju år sedan, då han överöstes av priser och nomineringar för sitt kritikerrosade formexperiment Memento. Ett par år senare har Nolan suttit in regissörsstolen ordentligt och har gett sig hän åt den kanske coolaste superhjälten av dem alla; Batman.

   2005 var året då publiken fick möta en ny, mörkare Batman. Alltid lika fantastiske Christian Bale bjuder på en rolltolkning med ett psykologiskt djup och destruktiva tankegångar. Bruce Wayne bär sedan barnsben ett hat, en obeveklig frustration inom sig. Han lider fortfarande, än i vuxen ålder, av skuldkänslorna och ilskan över föräldrarnas plötsliga död.

   Filmens centrala handling avslöjas redan i titeln. Vi ser här när Bruce Wayne går från dödförklarad fånge i ett arbetsläger, till att bli den svarta vålnad, som någon en gång i tiden hade mage att förlöjliga genom att kalla för Läderlappen. Inga skäl till det nu när Batman plötsligt är mer fascinerande än vad Stålmannen, Venom och Peter Siepen är tillsammans. Historien tar god tid på sig att utvecklas och varenda detalj i skapandet, såväl det rent estetiska som den själsliga bakgrunden. Vapnen presenteras för en gångs skull, vi får se Bruce Wayne själv sitta och spraymåla dräkten, smida sina vapen, designa sitt alter ego. Bara en sådan detalj som att man importerar färdiga (om än defekta) masker gör Batman Begins mer trovärdig som film, även om ordet trovärdigt kanske borde kännas främmande i superhjältesammanhang. Men faktum är att det känns jordnära, ouppnåeligt men inte riktigt omöjligt. Stålmannen är född stark och med förmågan att flyga och Peter Parker blev biten av en spindel, men Batman har inga sådana förutsättningar. Han måste skapa dem från grunden.

   En beskrivning av den här kalibern kan generera tankar på ett drama om självförverkligande, men lägg till brutal action, överjävligt mörka gränder och en samling riktigt bra skådespelare, så har du en försiktig beskrivning av Batman Begins.

   Tyvärr blir skapandet av Bruce Waynes hjältesida alltför intressant och gör att skurkbekämpardelen av filmen, den andra halvleken om man så vill, faktiskt bleknar lite. Men så är det synd att klaga på att manuset och regin är FÖR bra.

I rollen som Dr. Jonathan Crane ser vi Cillian Murphy, betydligt mer karismatisk i den här rollen än i Sci-fi-skräckisen Sunshine. Hans alter ego Scarecrow är filmens maskerade skurk, men är så mycket mer än ond för ondskans skull. Han utstrålar en passiv galenskap som han utagerar i form av Scarecrow. Liam Neesons roll är mer otydlig och diffus men spelar i slutändan en större roll än man först anat.

   I övriga roller ser vi bland annat Michael Caine, Morgan Freeman och Gary Oldman. Katie Holmes håller nästan i rollen som Bruce Waynes outtalade kärlek Rachel Dawes. Hon är bra, men tappar lite trovärdighet i vissa scener. Kanske blir det lätt så när man spelar mot en av vår tids största skådespelare, Christian Bale.  

Jag ser redan fram emot The Dark Knight som beräknas ha premiär i juli nästa år.

A.N.

26 okt - 07

Titel: Sunshine

Prod. År: 2007

Regi: Danny Boyle

Skådespelare: Cillian Murphy, Cliff Curtis, Michelle Yeoh, Hiroyuki Sanada, Chris Evans, Mark Strong.

Betyg: 3/10

Någon, jag vet inte vem, har låtit Danny Boyle gå lös på ett multimiljonprojekt med rymdtema. Sunshine är namnet på denna överdådiga produktion och handlar om en skara astronauter som ett kvartssekel in i framtiden skickas upp i rymden för att "starta om" den döende solen med en sjuhelvetes kärnladdning.

Miljöerna skriker stundvis Ridley Scotts Alien, men jag har en bra dag idag och kan avfärda detta som en liten hyllning åt denne. So far so good.

   Tidvis är detta en snygg film, vid vissa tillfällen till och med snudd på vacker. Men det är inte utsidan som räknas. Skådespelarna är en samling tråkiga träfigurer som verkar ha som främsta uppgift att dö en efter en. Det är egentligen bara Robert Capa (Cillian Murphy) som verkligen fastnar. Man behöver inte ägna särskilt mycket tankeverksamhet åt att undra varför. Cillian Murphy är å andra sidan riktigt bra i vissa scener. Men så är det heller inte särskilt svårt att sticka ut när rollbesättaren tyckte att det var en god idé att låta Emil i Lönnebergas trägubbar tolka de övriga rollerna.

   Icarus II, skeppet som astronauterna färdas på, har som man kanske kan ana en föregångare. Icarus I fick samma uppdrag redan sju år tidigare men försvann spårlöst strax innan bomben skulle skickas iväg in i solen. Som av en händelse hittar man detta skepp och bestämmer sig för att borda det. Oturligt nog börjar otäcka saker hända, och det mesta går åt helvete. I de sista skälvande minuterna då den stora finalen brakar loss upptäcker dessutom Capa att den skogstokige, tillika vanställde kaptenen från Icarus I knallat ombord på Icarus II och tänker sabotera uppdraget.

   Skräck i rymdmiljö, känns det igen?

Nej, här blir det inga vidare betyg. Det som höjer filmen är dess snygga estetiska drag och den goda smaken att inte frossa i teknik och spejsade (ursäkta ordvalet) finesser. Boyle har i alla fall försökt göra filmen så trovärdig som möjligt.

A.N.

24 okt -07

Titel: Owning Mahowny

Prod. År: 2003

Regi: Richard Kwietniowski

Skådespelare: Philip Seymour Hoffman, John Hurt, Minnie Driver.

Betyg: 6/10

En bortglömd liten uppvisning i skådespeleri som väl i stort sett bara är något som Philip Seymour Hoffman-fans investerat i. Regissören heter Richard Kwietniowski som nog är lika okänd i bredare kretsar som hans efternamn är svårt att uttala.

Dan Mahowny (Philip Seymour Hoffman) är en banktjänsteman som lever ett slags dubbelliv. Han är besatt av att spela, och när han går från jobbet på fredagskvällen är det inte hemåt det bär av, utan till ett kasino i Pennsylvania där en viss Victor Foss (John Hurt) är kasinochef. Foss lägger snart märke till Mahownys mer och mer tilltagande spelande och gör allt han kan för att uppmuntra honom till att fortsätta spela.

   Spelandet antar snart allt större proportioner och går ut över allt Mahowny har. Förhållandet får sig en och annan törn och med ett jobb där han ansvarar för miljonbelopp har han alla förutsättningar i världen att ställa till det för sig, vilket han naturligtvis gör.

   Big Time.

Nej, filmmässigt är detta inget mästerverk, men Philip Seymour Hoffman lyfter genom sin insats som vanligt upp filmen. Denne ständiga birollsinnehavare, som ju bet huvudet av folk som inte ens visste hans namn då han gjorde det färgstarka porträttet av Truman Capote, lyser här starkt i sitt tillbakadragna och mycket sparsamma skådespeleri. Han är minimalistisk och färglös, på ett sätt onåbar filmen igenom. Ändå tycker jag synd om honom. Hans stöttande flickvän Belinda (Minnie Driver) tar otroligt nog INTE sitt pick och pack och drar utan stannar vid Dans sida genom hela historien.

   Manuset är baserat på en sann historia, och man kan tänka sig att Richard Kwietniowski velat ge en så riktig och rättrogen bild av berättelsen som möjligt, varför varken estetik eller filmens form är uppseendeväckande. Istället drivs filmen i mångt och mycket på ett samspel mellan Mahowny, Foss och det som finns emellan de två, det som driver de båda och båda vill åt; spelet och pengarna. Och på så sätt är filmen skickligt berättad. Hurt och Seymour Hoffman är två vitt skilda karaktärer som vill uppnå sina mål, fastän med olika medel. Dessa har en spänning mellan varandra som tillför filmen en nyanserad dynamik.

   Dock är detta som sagt inget ögongodis, vilket gör att man i viss mån förlorar intresset.

A.N.
24 okt -07

Titel: Smokin' Aces

Prod. År: 2006

Regi: Joe Carnahan

Skådespelare: Jeremy Piven, Ben Affleck, Andy Garcia, Ray Liotta.

Joe Carnahans Smokin' Aces är en orgie i blod, överdrivet våld och brutalitet, där folk faller offer för motorsågar, världens största snipergevär, svärd och pistoler, och det finns helt enkelt ingen hejd på hur överjävligt många kulor en kontraktsmördare och en FBI-agent kan trycka in i varandra under en hissfärd - och ändå bara vara halvdöda när hissdörrarna öppnas.

   Ovan nämnda regissör är även manusförfattare till denna film, och man får lov att beundra karlns ambitiösa arbete med att trycka in så många karaktärer i en och samma rulle. Att dessutom så många kända namn medverkar i mer eller mindre omfattande roller är också aktningsvärt. Eller vad sägs om eminenta och underhållande Jeremy Piven, Ray Liotta, Ben Affleck (roligare än det låter) och Andy Garcia.

Buddy "Aces" Israel (Piven) är en illusionist och korthaj som kommer upp sig i maffiakretsar. När han anar trubbel är han inte sen med att tjalla på hela ligan för att själv klara sig själv, placeras i vittnesskyddsprogram och barrikaderar sig på ett hotell vid Lake Tahoe där han lever lyxliv med knark, horor och ännu mera knark.

   Men att gola ner maffian är aldrig bra. Ett kontrakt utfärdas på Israels huvud (eller snarare på hans hjärta) vilket leder till en kapplöning bland en samling yrkesmördare som alla vill ha blodspengarna. En nynazitrio, en master of disguises och en tjejduo med Alicia Keys i spetsen. Den annars råtråkige Ben Affleck spelar Jack Dupree står som boss för en desorienterad trio som ganska snart faller för nazibrödraskapets smattrande pipor, men gör under sin halvtimme en lagom färgstark rolltolkning som tillför en i sammanhanget relativt jordnära nyans av en film som i mångt och mycket är en färgkavalkad som överglänser de flesta nyårsfyrverkerier.

   Glänser gör Jeremy Piven, som tagit adhd-inslagen i Entourage-karaktären Ari och förenat dessa med en gangster-wannabes osunda leverne och råa inställning till människor och underhuggare. Han fungerar som filmens röda tråd, men fokus flyttas konstant och spelrummet för abnorma, nästan groteska karaktärer blir alldeles för litet. Detta gör att filmen snart känns oregerlig och rörig.

Med en estetik som är som hämtad ur Tarantinos jaktmarker är det svårt att inte charma popcorn-publiken, och hårdföra, överdrivna karaktärer passar som sig bör in i gangstersammanhang.

   Men det blir alldeles för mycket. När allting uppdagas läggs en twist på som faktiskt helt kunde lämnats utanför. Manusmässigt finns egentligen ingenting att klaga på, men allt känns ihoptryckt och påstressat. En halvtimme längre hade kanske gjort sitt, men för att gulla med den breda massan är formatet kort och intensivt, och på det faller manuset.

Ett stort plus för estetiken som sagt, som är glättigt snygg och sprakande. Till skillnad från Tony Scotts Domino (2005) balanserar Joe Carnahan på en tunn fin linje mellan skönhet och åksjuka. Och där Domino fick mig att må illa småler jag istället åt Smokin' Aces snygga element.

A.N.

24 okt -07

Titel: Litte Miss Sunshine

Prod. År: 2006

Regi: Jonathan Dayton & Valerie Faris

Skådespelare: Greg Kinnear, Steve Carell, Alan Arkin, Paul Dano, Abigail Breslin, Toni Colette.

Oscarsbelönade och kritikerrosade Little Miss Sunshine är en tidstypisk feelgood-film där busenkla sanningar lyfts fram som brister i den amerikanska drömmen.

   Grundstoryn i filmen är dottern i den trasiga men av pappa Richard tvångsmässigt ihophållna familjen Hoover. Olive, som dottern heter, tävlar idogt i skönhetstävlingar för barn för att förverkliga och bekräfta sig själv i skuggan av pappa Richards besatthet av att vara "en vinnare".

   Då det står klart att Olive får möjligheten att delta i tävlingen Little Miss Sunshine ger sig hela familjen ut på en road trip i en gul folkabuss som är minst lika besvärlig och svårmanövrerad som dess passagerare.

   Förutom pappa Richard (Greg Kinnear) och dottern Olive (Abigail Breslin) finns också tonårssonen Dwayne (Paul Dano), självmordsbenägne Proust-professorn tillika mamma Sheryls (Toni Collette) bror Frank (Steve Carell) med på resan. Och inte att förglömma Richards heroinsnortande far (Oscarsbelönade Alan Arkin), som på ålderns höst bittert ser tillbaka på ett liv fyllt av misstag.  

Att räkna ut Little Miss Sunshines moraliska slutsats är ingen bedrift, utan görs lätt bara genom att läsa på baksidan. Vad innebär det att vara vacker? Vem är vinnare, vem är förlorare? Just konflikten mellan vinnare och förlorare är temat som på något sätt berör alla i familjen genom filmens gång.

   I sann independentfilms-anda (ett relativt begrepp som kanske mer har blivit en genre än en budgetfråga) finns det förutom ovanstående moraliska aspekter också med ett dödsfall, smärtsamma tillika gulliga dysfunktionella familjeförhållanden, pastelliknande färgspel etc. Och så den insiktsfulla sista kvarten.

Manusmässigt är filmen visserligen genomarbetad, och den karaktärsdrivna berättelsen är ett bra exempel på hur en yttre resa egentligen bara är ett skal för den inre. Dock är den på intet vis exceptionell, vilket gör att jag måste placera ett litet frågetecken bakom Oscarsvinnande manusförfattaren Michael Arndt. Här har ni det: ?

   Manuset bärs egentligen fram av fantastiska skådespelarinsatser signerade framförallt Alan Arkin, Steve Carell och Greg Kinnear.

   Carell gör ett sjusärdeles vackert porträtt av den lidande morbrodern som finner en tvillingsjäl i tonårssonen Dwayne. Greg Kinnear personifierar den tvångsmässigt oföränderliga amerikanska drömmen och gör ett intryck som till en början är lika irriterande som osmakligt.

Little Miss Sunshine är en tidstypisk feelgood-rulle i samma anda som Me and you and Everyone we know och skulle lätt kunna avfärdas som bara ännu en indiefilm. Men med fantastiska karaktärsporträtt och vackert foto, samt medvetna Jonathan Dayton och Valerie Faris sällsamma, absurda men trovärdiga regi lyckas den bli så mycket mer. En höjdpunkt i västvärldens småtorftiga men ambitiösa filmklimat.

A.N.

24 okt -07